Historien om Sveriges hetaste postpunkband, PKU, börjar i Tärnaby, Sverige. Året är 2005 och fyra själmordsbenägna svenska ungdomar med oerhörd överskottsenergi är på skidresa med skolan för att pröva sina krafter, och kanske vinna respekt hos övriga klasskamrater, då de alla är tämligen goda skidåkare. Kvällarna tillbringas i en till ytan mycket begränsad tvåbäddslägenhet, som dock visar sig passa alldeles utmärkt som inspirationlya. En kväll, när de fyra ynglingarna inte har nått bättre för sig och kanske även för att de alla var ganska musikintreserade, satt de och såg på det utmärkta TV-programmet "Musikbyrån". Det är någon konsert med ett stort och livligt jazzband. De fyra ynglingarna, som aldrig har sett något liknande hamnar i extas. Varför har vi aldrig gjort det här tänker alla. Ingen säger dock något.

Liknande stämning har sällan skådats i norra Europa. När konserten och programmet sent omsider tar sin ände, börjar kommentarerna långsamt poppa fram. Någon föreslår att de fyra borde börja jamma och övriga infaller jublande. När de livliga diskussionerna framåt tvåtiden på natten tvingas avbrytas av att en arg granne knackar på dörren och, med ett något förfinat ordaval, ber oss vara tysta, går alla tankfulla till sängs. Inte en dröm drömdes den natten, som inte handlade om en framtida musikkarriär. När dagen gryr är det ett utmattad gäng som beger till matsalen för en matig frukost. De fyra spånar på ett namn, men lyckas inte komma på något som anses duga för att göra karriär med. Några bestämda instrument lyckas man inte heller enas om, utan skjuter det hela på framtiden. "Det ger sig", är den allmänna devisen.

Väl hemma i den stockholmsförort, där de alla bor, börjar återigen vardagslivet med skola och annat. De fyra söker med mycket frenesi efter en replokal så att man kan sätta igång. Efter mycket snack och smicker lyckas de få sin musiklärare att med sin namnteckning garantera dem att få repa i skolans studio, med tillhörande instrument. Känslan av att replokal nu är fixad är oerhörd. Vad kan nu stoppa de förhoppningsfulla ungdomarna?

Dagen för deras första repning kommer, och utan några som helst förberedelser, men med ett obegränsat mått tilltro till sig själva går de fyra in i replokalen. Alla blir tysta av respekt till de glänsande instrumenten. Var och tar ett instrument och förbereder sig på att dra igång. Den som sitter vid trummorna tar trumpinnarna och slår dem mot varandra över huvudet, precis så som han på Z-TV sett att de riktiga trummisarna gör. Sällan har ett så öronbedövande ljud hörts över den lilla förorten. Ända upp till Konsum hörs det, kunde deras klasskompisar bekräfta, när de träffades dagen efter. Ingen av de fyra hade någonsin upplevt en liknande kick, och de låter sig inte nedslås av att ingen av dem kan spela något instrument.

Efter ett tag börjar de dock inse att det kanske krävs att man lär sig att spela, åtminstone lite grann. När de nästa vecka återvänder, har den extas man förra veckan befann sig i, lagt sig något. Denna gång är man dock mer förbered än förra, med låttexter och bandspelare. De förr så fina instrumenten visar sig dock vid närmare betraktelse ha vissa brister, som man inte lagt märke till förra gången. Nåväl, en av pojkarna, som inte visat sig vara särskilt musikalisk innan, slår sig för första gången ned vid trumsetet. Han drar genast av ett coolt intro och övriga är inte sena att hänga på med sina instrument, så gott de kan.

Med en ensträngad bas, en fyrsträngad gitarr, inga mikrofoner och ett trumset utan virveltrumma spelar man in sin första demo, "Någon och cykelhjulet". De fyra är återigen i extas, då de insett att bra instrument endast är till för fjantar. Dagen efter, då demon spelas upp för valda klasskamrater, får man ytterligare bekräftning på det. Fast det är mussepiggtempo på musiken, på grund av tveksam inspelningsmaterial, får man mer bifall än Hitler fick vid Nürnbergdagarna. Efter två repningar är man skolans hetaste musikband. En datakunnig medlem lägger raskt upp ett forum och en internetsida och på bara två dygn är man uppe i över 400 inlägg. Uppslutandet kring bandet är enormt och skaran av inbitna fans växer hela tiden. Ingen vet var detta kommer att sluta…